Skip to content

Kvällsfika

19 augusti, 2013

Välbehövlig kaffestund efter några dagars flit i hemmet. Alla utflykter som flykt från min sorg har varit synnerligen hälsosamt för min hjärna och själ. Livet kan nu gå in i en mera normal lunk. Hemmet har blivit totalt eftersatt. Den svalare luften ute gör det lättare att åtgärda. Tampas med alla mina många foton som knäppts under dessa tre månader lär ta hela hösten i anspråk. Sysselsättning är bra terapi.

Det som ligger bredvid kakfatet är inte kaffebröd. Jag passar på att studera några av sommarens strandfynd medan bullarna tinar upp.

Ikväll blir det Idoltittande. Gummigurk jobbade på Sundsvallscastingen  – kanske ser jag en skymt av henne. Hon blev erbjuden fortsatt jobb med Idol men valde att jobba med Karlavagnen på radio istället. Hon har framfötter, den ungen!

Fika

14 kommentarer leave one →
  1. 19 augusti, 2013 19:57

    Vilket gofika! Och det som ligger brevid tål att vridas och vändas på. Det låter bra att dina resor och utflykter har gjort dig gott, jag kan tänka mig att det behövs för att uthärda och hitta ett sätt att orka fortsätta med livet när det värsta händer.

    Även jag parkerar mig framför Idol och det är ju plötsligt en massa att se på tv, efter sommartorkan. Hoppas du får syn på din Gummigurk!
    Kram och fika för mig också!

    • 19 augusti, 2013 20:09

      Passade på att baka igår när det äntligen kom ett litet regn. Jag var lite rädd att sorgen kanske skulle stängas av och skjutas på framtiden och därmed bli svårhanterlig, men den har fått tillfällen att pysa ut i lagom dos mellan äventyren så jag tror nog jag hanterat det hela på ett för mig bra sätt.

      Kram tebax! Äter tre kakor för dig. Nej, visst, nej…. En räcker kanske?

      • 19 augusti, 2013 22:20

        Eftersom det är du som äter för mig så får du äta allt som år på tallriken! Det blir jag inte söt av.

        Det låter som om du verkligen vet vad du behöver för att hantera din sorg. Att vara ute i naturen kan aldrig vara fel.

      • 19 augusti, 2013 23:09

        Nu brottas jag med mig själv som vill delta i en akut skallgång på Oxnö, Gålö som Missing People anordnar efter en försvunnen person. Det är natur jag känner väl. Risken är ju att de får hålla på att leta efter mig också så jag snubblar och har mig…

  2. 19 augusti, 2013 20:54

    Du hanterar din sorg klokt. Det är viktigt att koppla av från den stunder. Den kommer åter och låter sig bearbetas.

    Ser ut som fossil, det du hittat.

    • 19 augusti, 2013 21:24

      Glad att du tycker det, Kyrkis! Det finns de som tycker jag bär mig lite väl sorglöst åt men de ser mig inte i min ensamhet-.

      Några små fossiler är det, ja! Att hålla i dem känns för mig som att bli ett med evigheten.

  3. 20 augusti, 2013 09:49

    Sorg är ett arbete som kräver sina insatser men därför också måste få sina vilopauser för att lägga sig på plats inför nästa pass. Då man är ute och rör på sig är kroppen aktiv och psyket har möjlighet att såväl bearbeta gammalt som ta in nytt.

    * stirrar lystet på kanelbullarna *

    • 20 augusti, 2013 21:09

      Så är det.

      Stirra på, du! Själv glufsar jag!

  4. skriveriet2 permalink
    20 augusti, 2013 15:40

    Oj så mycket fikabröd! Det ser gott ut.
    Sorg är så olika beroende på om det är en gammal eller ung person som dött. Jag hittade just ett föremål, ett blått glastroll som jag ser som en del av din dotter eler i alla fall ett starkt minne. Där tog min sorg ny fart …
    Det blå trollet kommer snart, i kväll hoppas jag, på min WordPress-blogg, som jag kikar in på allt flitigare nu, när jag är inloggad.

    • 20 augusti, 2013 21:12

      Det är synnerligen lyckat denna gång!

      Jag tror inte ålder på den avlidna betyder så mycket – det är snarare den samhörighet man haft med personen. Eller djuret med, för den delen…

      Det blå trollet fick far när min dotter var väldigt liten. Kul att det finns kvar! Trevligt att du tänker visa foto av det!

  5. 20 augusti, 2013 22:40

    Imsy!

    Jag har först nu läst ditt blogginlägg från den 16 maj och alla kommentarerna.

    Du är verkligen hårt drabbad som förlorat både en son och en dotter. Känner med dig! Och imponeras av din tapperhet.

    Det låter som om du hanterar sorgen så bra som man kan göra. Kram.

    • 21 augusti, 2013 08:14

      Tack för de vänliga orden, Inger!

      Livet blir inte alltid som man tror och önskar att det ska bli. Många tuffa erfarenheter härdar – krishantering blir något av en specialitet… Nu behövs jag för de som finns kvar, då gäller det att försöka må så bra som möjligt själv. Jag försöker så gott jag kan.

      Kram!

      • 21 augusti, 2013 21:03

        Bra, så klart, att du försöker må bra. Och att du finns där för de andra. Jag kan ändå känna att livet är både hårt och orättvist mot dig. Jag önskar att jag kunde skriva några tröstande ord. Men jag hittar just inga.

        Kram.

      • 21 augusti, 2013 21:13

        Mer ord behövs inte – jag läser mellan raderna.

        Bamsekram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: