Skip to content

Sorgekarens

28 juni, 2013
Jag tog mig karens i sorgen efter min dotters plötsliga död. Just innan begravningsakten skulle börja sa min bror att ”du skulle ju komma till Göteborg i sommar”. Ja, det höll jag ju med om. Han frågade när jag skulle komma. ”Idag” svarade jag.
.
Så blev det.
.
En skvätt kaffe hemma medan jag packade ryggsäcken, sedan drog vi iväg till Farstanäs camping där han och hans fru hade husvagnen. Efter en övernattning tog det en hel dag med mååånga raster innan vi övernattade i husvagnen vid Alvastra klosterruin.
.
Återigen en lååång dags äventyr blev det, bl.a. besök i Varberg och på Getterön. Sent på kvällen anlände vi till hans hem i Göteborgstrakten.
.
En veckas turistande kors och tvärs uppöver Bohuslän blev det. Sedan en natt hemma i Bollmora. Några dagar i Norrtälje, midsommar i Insjön med turistande hit och dit.
.
Min syster for med till Norrtälje och sedan följde hon med mig hem till Bollmora. En heldag i slottsparken och en heldag med båt från Trinntorp till Utö. Idag for hon hem.
.
3 veckors sorgekarens kanske räcker….
.
15 kommentarer leave one →
  1. skriveriet2 permalink
    28 juni, 2013 19:57

    Vi hade många fina dagar. Det är viktigt att låta sorgen komma fram. Kram och tack för den här tiden!

    • 28 juni, 2013 20:43

      Sorgen får nog vänta ett tag till. Nya äventyr står för dörren.

      Himla skoj att umgås med dig så här. Tack själv, du, och kram tebax!

  2. 28 juni, 2013 20:17

    Det var väl ett utmärkt beslut att fara med bror din till Gtbg och att umgås mes syster din. Man behöver sina nära när man sörjer. Jag tänker på dig.
    Kram, Imsy.

    • 28 juni, 2013 20:44

      Det tycker jag med. Skönt med syskon som håller ihop när det gäller.
      Kram!

  3. 28 juni, 2013 21:17

    Hm jag behövde vara för mig själv då jag sörjde min pappa…tröst fick jag av mina närmaste..min sorg var så stor att jag inte kunde hantera den samtidigt som man ska man trösta andra med samma sorg.
    Vi syskon blev mer sammansvetsade och hjälptes åt med allt runt ikring..
    Det är bra att hålla sig sysselsatt…jag har på så sätt tagit mig vidare…det vet jag att pappa hade velat…

    kram, Imsy…

    • 28 juni, 2013 21:41

      När min son dog för några år sedan var jag tvungen att vara stark om dagarna för att hjälpa hans sambo därför att deras 10-åriga dotter var dödssjuk i cancer. Jag sörjde i min ensamhet på nätterna. Det var en gräsligt jobbig period. Orkar inte ha det så igen så jag provar en annan metod. Urnsättningen blir kommande vecka – efter den ska jag släppa loss alla känslor. Antar att det kommer automatiskt – jag bar min far till den eviga vilan, likaså min son. När jag bäddat ner min dotter behöver jag inte vara stark längre…

      Döden är det mest naturliga av allt. Ändå så gräsligt knepig att hantera.

      Kram tillbaka!

      • 28 juni, 2013 22:11

        Ditt sista stycke i kommentaren ovan hänger jag med i till fulllo.Gräsligt knepig är den.

      • 28 juni, 2013 22:14

        Ja, Anna. Du vet ju tyvärr också hur det är…

      • 29 juni, 2013 08:54

        Jag grät i tre månader…sen tog tårarna slut ..det var konstigt första dagen utan tårar. jag sörjer fortfarande men inte på samma sätt..det är fortfarande tomt och saknaden försvinner inte.
        Sorgearbete tar tid..det måste det få göra…
        Imsy ..att mista sina barn måste vara det svåraste av allt..kan inte ens i mina vildaste fantasier tänka mig in i hur man klarar ut det..men på något sätt går det.

        Min pappas bror förlorade 2 av sina barn i ärftlig sjukdom..mina kusiner ..vi fick inte vara med på begravningen..det hade varit bra ..för att kunna bearbeta..men förstår att de ville förskona oss barn..på något vis.

        Nu är min faster ensam med en son kvar i livet…hon förlorade även sin man( min pappas bror)och sin äldste son…min farmor dog precis innan och vi urnsatte således mor och son samtidigt. Fruktansvärt..
        Nu är de två kvar…min kusin brukar säga ..tänk va många vi hade varit om alla fått leva.

        Livet är orättvist …hur kan man finna mening med allt då man förlorar så många av de sina ..min faster är stark…hon har blivit luttrad som hon själv säger men hon fattar knappt själv hur hon orkat.

        Det är sannerligen knepigt att hantera döden…även om den är det mest naturliga av allt.

        Mer kramar från mig

      • 29 juni, 2013 09:21

        När min son dog blev sorgen som din. Det var en helt totalt oväntad händelse.

        Vad gäller min dotter har väl sorgen hakat upp sig i väntan på att få besked om det var ett eget val. Frågetecknen måste rätas ut så gott det går innan jag kan släppa loss känslorna (vilka de kommer att bli…).

        Kramar tillbaka, såklart!

  4. ullisss permalink
    29 juni, 2013 02:58

    Åh.. Imsy.. Beklagar din sorg.. Jag visste inte..
    Är så ledsen för din skull. Du liksom jag och många andra är alldeles för hårt drabbade..
    Vet inte vad jag ska säga egentligen Imsy..
    Varma kramar ifrån Ullis.

    • 29 juni, 2013 06:35

      Åhhh – HEJ Ullis!!! Från dig behövs inga ord, det räcker med att du visar dig! Så orolig jag (och andra) varit!

      Bamsekram tebax!

  5. 29 juni, 2013 09:16

    Om detta med sorgearbete och krishantering skulle jag kunna skriva mycket men jag nöjer mig med att konstatera att det blir bäst om det får ske på ett naturligt sätt i vardagslivet. Ingen sorg är heller riktigt lik någon annan men de har ändå vissa gemensamma men inte alltid helt tydliga drag.

    Att otvunget umgås och samtala samt uppleva tillsammans med nära och kära är ett sånt naturligt bra och konstruktivt sätt. Allt har sina faser och uttryck och man behöver ha folk som orkar lyssna när man själv orkar prata och man behöver folk som aktiverar när man själv vill men inte riktigt förmår på egen hand.

    Så att du tog en fas av andra upplevelser med trevligt umgänge tycker jag var ett klokt beslut!

    • 29 juni, 2013 09:29

      Jag har varit med om många kriser och prövat olika metoder. Tänka och grubbla har visat sig väldigt nedbrytande. Sådant kan gärna få vänta… Jag har valt att fånga det positiva i dagarna som finns genom aktiviteter och på bild. Vet att min dotter skulle ha gillat det.

      Idag hoppas jag finna vita näckrosor att plåta. Naturen har en fenomenal läkande kraft!

  6. 29 juni, 2013 10:00

    Jag fick just veta och när jag läser kommentarerna så inser jag att du förlorat två barn varav det ena eventuellt av egen vilja. Det måste en mors värsta plåga att barnen går bort före en själv.

    Jag är ledsen för din skull men glad över att du hittat ett sätt att sörja och kanske också klara av att gå vidare i livet trots alla bedrövelser.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: